fredag 4 oktober 2013

Samma Värld med Emil Jensen

Väl värt att lyssna på dessa sju minuter.

Samma Värld med Emil Jensen.

torsdag 3 oktober 2013

Tillsammans kan vi sprida Hopp!

För någon vecka sedan när jag och sonen var i Slottsparken i Malmö och matade fåglarna inträffade en händelse som jag burit med mig sedan dess. Den gör ont. Det ska den göra. Det kallas empati.

En man faller ihop mitt framför ögonen på oss. Han är påverkad. Han har inte duschat på länge. Mina händer luktar efteråt. Jag kan tvätta av mig stanken, men jag kan inte blunda för den värld jag lever i. Jag ser min pappa i den mannen. Min pappa var alkoholist. Han dog när jag var arton år i sin sjukdom. Det är 27 år sedan. När jag tänker på min pappa idag känner jag kärlek. Jag är fri från de alkoholbojor som min familj släpat på i många generationer tillbaka. De flesta av min pappas syskon gick samma öde till mötes som honom. Generationer före dem likaså. Jag har aldrig haft någon dragning till alkohol. Men jag har sett hur förödande det är att växa upp med en alkoholiserad förälder. Vilka sår det skapar. Idag känns det som att jag är läkt. Att det vuxna barnet till en alkoholist inte längre är något jag identifierar mig med. Jag är dotter till Elvin.

Men jag vet värdet av att se hur formad jag blev av min uppväxt. Hur läkande det var att förstå att jag inte var ensam. Att det går att bli hel igen.

Jag tror på handfast engagemang. Att vi kan låta vårt eget lidande leda till andras läkande. Så att inget lidande går till spillo. Att vi kan bli bättre istället för bittra. Att vi kan bry oss om varandra.




Vi vill sprida Hopp. Ge alkoholisterna och deras familjer en ljusning. Visa att det finns ett liv bortom dimmorna. Denna bok har inte alla svar, men den bär hopp. Den visar att det går att frigöra sig från alkoholismen. Leva ett nyktert liv. Det är första steget.

De kommande månaderna fram till nyår kommer många nyktra alkoholister att ha tagit ett återfall. En hel del kommer att dö. Barn kommer att fara mycket illa. Ungdomar kommer att börja dricka, droga eller på andra sätt skada sig själv. Anhöriga kommer att dölja, skämmas, fly och ljuga om situationen.

Tillsammans kan vi sprida Hopp. Köp eller donera!

Bara den som ger får behålla. Mitt utgivande är handgripligt och oavlönat. Jag besöker gemenskaperna, AA och Al-Anon för att dela ut de böcker ni donerar. Finner jag andra lämpliga platser som väntrum på sjukhus, skolor etc där jag tillåts lägga ett exemplar då gör jag det. Jag vill sprida Hopp, till barn och vuxna.

Gå in på denna sida för att köpa eller donera böcker som vi delar ut:
New Serenity - Hopp


På Heal My Voice Swedens hemsida kan du läsa min berättelse i boken Empowered Voices.
My Boring Old Story handlar just om att växa upp med en alkoholiserad pappa. 

http://www.healmyvoicesweden.com/#!grundaren-har-ordet/c11pm

// Marie Ek Lipanovska

onsdag 2 oktober 2013

Jag vill börja om helt från början. Så lät min innersta önskan.

Jag vill börja om helt från början. Så lät min innersta önskan. Helt från skratch. Som ett vitt blad i en helt ny bok. Vad jag inte visste var att min önskan skulle uppfyllas. Vad jag inte förstod var de uppoffringar den skulle innebära. Jag anade inte att jag bad om att födas på nytt och precis som i varje födsel får du inte med dig något annat än den egna kroppen.

I vattnet som var mitt första universum, fanns längtan efter att bli hel och födas programmerat i mina gener. Helheten skapade en hel människa med varje del på sin rätta plats. En komplex skapelse där divine timing är allt. Inte en sekund för tidigt eller försent utvecklades organ och lemmar. Moderkakan gav mig all näring. Men ingenting jag behövde i det gamla livet var till någon nytta i det nya där jag andades själv, intog näringen själv med hjälp av min mammas kropp eller en sked från pappa. En plats utan navelsträng. Helt oskyddad, men med föräldrar som till en början stod upp för mitt liv. Redo att dö för mig om så behövdes. Jag var skapelsen av mina föräldrar. Jag var jag helt beroende min allra första tid före födseln och första tiden i livet. Därför hade jag tillit. Det fanns inget annat val.

Som barn lärde jag mig att jag också var skaparen. Jag skapade resultat i skolan, på fotbollsplanen, i relationer och på jobb. Jag skapade teckningar, ord, uppsatser och betyg. Jag var oberoende av andra. Jag klarade mig själv. Behövde ingen annan. Jag klev in i äktenskapet med den tanken om oberoende. Jag insåg att jag var beroende av en man för att skapa liv. Tillsammans samskapade vi tre nya komplexa perfekta livsvarelser.
När vi skiljde oss klippte jag navelsträngen till den försörjning och trygghet som äktenskapet gav. Ännu en gång gick jag från beroende till oberoende. Utan att ha lärt mig läxan. Utan att ha förstått. Utan att ha insett att det finns ett liv efter beroende och oberoende.

Naturen har en inbyggd längtan att utvecklas. Vi människor verkar tro att vi kan avveckla den. Att vi kan avveckla oss själv. Genom att göra allt så invecklat. Vi glömmer att tillit är grunden för all utveckling. Tillit bär divine timing i sin hand. Tilliten avgör om skapelsen blir hel eller ofullständig. Tilliten har kärlek och tillit även till det ofullständiga för den vet inget annat. Tilliten vet att längtan gör det ofullständiga helt. Alltid. I samtliga fall. Utan undantag.

Jag längtade efter att börja om helt från början. Men visste inte att jag skulle tvingas släppa allt det gamla för att kunna födas in i det nya. Det går inte att kränga sig igenom den trånga kanalen med bagaget från det gamla livet. Jag försökte inte ta med mig vattnet och moderkakan när jag föddes. Jag fick rikta hela min längtan mot den där öppningen som hade ett ljus jag inte upplevt förut. Men ont gjorde det. Det var som att pressa själva livet ur mig. Jag kände närvaron av döden när jag trodde att tunneln aldrig skulle ta slut. Kroppen trycktes samman och det tycktes fullständigt omöjligt att ta sig igenom. Halvvägs ville jag bara ge upp. Dö. Dö. Dö. Jag orkade inte mer. Jag fick knappt luft. Kunde inte andas. Trycket över bröstet höll på att kväva mig. Inälvorna pressades samman. Så jag dog. Sluta kämpa emot. Sa till livet. Jag orkade inte mer. Och fann tilliten till att någon annan måste veta hur jag ska nå ljuset för jag vet sannerligen inte det. Kroppen slappnade av. Blev mjuk. Lät sig pressade ihop utan motstånd. Smärtan försvann i det lealösa tillståndet. Ingen dag var den andra lik. Ingen minut densamma. Varje sekund skiljde sig från nästa. Tunneln verkade oändlig. Krystvärkarna kom med den vidrigaste förtvivlan, ångest, skam, skuld, sorg och lidandet bortom ordens förmåga att beskriva. Sen kom vilan mellan värkarna. Stillheten. Tystnaden. Vaggandet. Men krystvärkarna blev allt intensivare. Allt jävligare. Allt smärtsammare. Tills jag bara skrek. Det enda som fanns kvar var skriket. Jag vrålade och jämrade mig. Hängav mig åt smärtan och följde med den, allt för att få några sekunders vila mellan skräckvärkarna. Jag släppte alla hämningar. Struntade i alla regler. Alla formler. Alla verktyg. Jag skrek för att inget annat hjälpte. Jag grät för att inget annat hjälpte.

Jag kände hur livet pressades ur min kropp. Huvudet sprängde. Pressades samman. Varenda tanke jag burit förut trycktes ur min hjärna. Inget fick jag ha med mig. Inte en enda tanke om mig själv, andra, livet, döden, kärleken, Gud eller modern. Inte en enda. När tankarna var utpressade, pressades orden ur mig. Jag pratade om alla de rena tankarna. Huvudet bar sinnesro. Total tillit. Acceptans. Men kroppen var kvar i den andra moderkroppen. Det var som att lämna ett moderskepp. Hon ströp ur mig orden som kom ur mitt gamla universum. Jag skrek ur mig alla känslor. Vreden trycktes ur mig. Besvikelsen fick tala. Allt som tryckts ned kom ut. När armarna blev fria skrev jag. Jag skrev och skrev och ritade som en besatt. Jag lyssnade till de nya tankarna och skrev ner dem. Ritade dem. Jag lyssnade till den gamla kroppens ord och skrev dem och ritade dem. När bröstkorgen pressades ihop krympte alla mina tankar om kärlek. All förståelse försvann. Tills kärleken var så hårt pressad att bara en droppe fanns kvar. Essensen. Den rena kärleken fri från alla gamla föreställningar om vad kärleken är, bär och hur den agerar. Och den gamla kroppen pressades samman runt magen. De nya tankarna sa, allt är som det ska. Släpp din gamla kraft. Du har ingen nytta av den. Allt du någonsin skapat är grundat i skuld. Du är oskyldig. Du är den rena villkorslösa kärleken. Släpp alla dina tidigare skapelser. Relationer, hemmet, inredningen, ja allt. Allt. För du behöver inget annat än din kropp. Och jag släppte hemmet om och om igen. Sålde möblerna. Klev ur de gamla relationerna. Släppte taget om ekonomin. Följde de nya tankarna. Levde ett ögonblick i sänder. I tillit. Släppte allt. Även kärleken. Släppte livet. Välkomnade döden. Kraftlösheten lät mig vila. Jag orkade inte så mycket. Jag släppte så mycket att jag inte orkade ta emot något. Tills det fanns plats för lättnad, andrum, kärlek och längtan.

Jag var halvvägs igenom. Halva mitt liv var oro. Andra tillit. Halva stabilt. Andra halvan kaos. Allt beroende på vilken sida jag stod på och såg det hela. Tankarna var först att födas rena. Jag lät dem få majoritet vid varje beslut. De sa vila. De sa ät. De sa skriv. De sa gå ut och promenera. De sa släpp. De sa ta emot. De sa skrik. De sa gråt. De sa… inget du gör är fel. Du kan inte göra fel. Du är hel. Lita på mig. När livsprocessen pressade samman livmoderna kom vreden. Vulkanen exploderade. Den var inte nådig. Den ville döda allt. Dränka det i hettan. Tankarna sa skrik i skogen. Skriv av dig din ilska. Säg allt du vill ha sagt. Ge tillbaka skulden till dem som är dess ägare så att de kan födas i oskuld. Jag förbannade varenda jävel som någonsin velat tysta mig, som beskyllt mig för saker som inte var sant, som snackat skit om mig och som dömt mig. Varenda kvinna och man som trätt över mina gränser, som medvetet sårat mig, som velat mig illa, som inte värderat mig utan försökt krympa mig och mitt värde.

Livet vill utvecklas. Hon vet att för att få nytt liv behöver vi beskära hela plantan enda ner till roten. Först då kan vi gräva upp den och förflytta den till ny bördig jord. Så livet har nu bett mig om att släppa alla mina sista ägodelar. Sälja alla möbler som står på Shurgard. Ta med endast det som tillhör evigheten och framtiden. Mina ord, mina teckningar. Några enstaka saker mina barn skapat med sina egna händer. Ett hjärta som Niki gjorde i förskolan. En bok Lina skrev en jul. En teckning Jolle ritade. Allt annat ska byta ägare. Jag bad om att få börja om från början. Med ett vitt ark. Jag har blivit bönhörd. Jag är beskuren ner till oigenkännlighet. Nu ska roten frigöras så att jag kan flyttas. Vart vet jag inte. Det vet jag när Shurgard är tömt. Jag vet vilka tankar som finns i den nya världen. Jag vet vilka känslor den rymmer. Men jag ser den först när fötterna är igenom och står i sin nya jord. Jag undrar vilka blommor, bär eller frukter jag bär. Det vet jag när jag blommar nästa gång, eller när jag smakat på min egen frukt. Innan dess vet jag också att jag är medberoende av andra. Någon behöver pollinera mig för att jag ska bära frukt. Andra kommer att visa mig vad jag ska ansa så att jag inte ger näring åt vattenskott. Alla jag möter är mina trädgårdsmästare.

Jag kommer att fortsätta vara Eva som i den första kvinnan. Marie som i modern. Men varken Ek eller Lipanovska som i de gamla familjerna. Jag vet vad min Adam heter i efternamn. Vad jag vet också är att även han kommer att vara pånyttfödd och redo att samskapa vårt eget Edens lustgård där vi bjuder på äpplen som dödar och ger liv. Med frön av kunskap som blir till växter av visdom. Förädlade till fullständighet. Ständigt fulla av kärlek.

Jag kunde också ha satt mig emot. Tryckt in hälarna i min mammas trygga mage och vägrat att födas. Det är den fria viljan vi har. Då hade jag dött därinne. Dött då näringen upphörde, platsen blev för trång och motståndet skapade en dödlig sjukdom. Modern skulle inte döma mig. Bara acceptera och förstå att ibland vill vi inte. Hon är evig och vet att vi får en ny chans i nästa kropp. Om vi vill. För hon utvecklar. Det är vi själv som avvecklar. Hon vet att det är ok. För döden och livet är detsamma, de är medberoende av varandra. Död ger liv. Liv leder till död.

Som nyfödd in i livet kommer därför jag att ledas mot döden. När den inträffar är jag med och skapar. I närvaron med tanken på att kroppen dör blir jag mer lustfylld i mitt levande. Det är enkelt att särskilja det väsentliga från det oväsentliga. Jag vet att mina ord är odödliga. Hur jag fick dig att känna är min odödliga gåva till dig. Sakerna jag gav dig kommer att gå sönder, slängas eller ges bort, av dig eller någon annan. Men jag kommer för alltid att vara en del av dig. För att du lät dig beröras av mig och jag av dig.

Jag jobbar inte längre för att få betalt, utan för att ingen annan än jag kan göra min uppgift. Jag längtar inte till pensionen för jag längtar till varje ny arbetsdag då jag kan göra skillnad bara genom att vara jag.

Jag behöver bara berätta om min egen resa för någon annans vet jag inget om. Jag kan visa att tillit bär. Att det ok att släppa taget och mista allt, för att vinna livet.

Jag kan sitta med de som väljer att dö, för det är bara andra sidan av livet. Och jag vet att i dödsögonblicket väcks ibland livsgnistan och längtan att leva blir större än beslutet att dö.